Jag har nu läst klart boken Vi kom över havet, som är skriven av Julie Otsuka. Den handlar om de japanska postorderbrudarna som reste över Stilla havet för att leva sina nya liv i Förenta staterna. Det som jag först lade märke till var det unika berättarperspektivet. Författaren använder sig inte av de vanliga jag- eller tredjepersonsperspektivet, utan vi. Citatet nedan är ett av de många exemplen på detta.
”Ibland kunde förmannen komma fram till oss, när vi stod böjda över hans åkrar, och viska några ord i våra öron."
Just det här citatet visar dessutom hur arbetslivet för många av kvinnorna var. För livet i Amerika var inte det dem förväntade sig. De stiliga, välbergade männen de trodde skulle möta dem var istället fattiga arbetare. Genom att använda vi-perspektivet lyckas hon väva in många av dem historier dessa postorderflickor har att berätta. Därför får vi höra om de som har det jobbigt, men också de som det gick bra för. Hon börjar meningar med "för några av oss…", och fortsätter med, "men för andra av oss...". Ibland använder hon även "för en av oss..." och berättar då om en enskild individ. Det är ett väldigt skickligt sätt att få med alla livsberättelser och även att visa dessa flickors gemensamma ursprung. För hon utgår från milstolpar som till exempel båtresan, första natten med de nya makarna eller förlossningarna. Citatet nedan är taget från kapitlet "Spädbarn".
"Vi födde sommartid under ekar i fyrtiofem graders värme. Vi födde under årets kallaste nätter bredvid vedeldade kaminer i enrumsbaracker. Vi födde på vindpinade öar i deltat, sex månader efter vår ankomst, och barnen var små och genomskinliga och efter tre dagar dog de. Vi födde nio månader efter vår ankomst och barnen var fulländade med massor av svart hår."
Så här fortsätter resten av kapitlet och berättar i varje mening en ny historia. Det skapar en stor gemenskap mellan dessa flickor eftersom ett vi också innebär ett dem. Dem:et kan vara allt från makarna till arbetsgivarna, men framförallt dem som inte befann sig i japanskornas situation. Det vackra men ändå enkla språket driver boken framåt och gör läsandet lätt trots de tunga berättelserna.
Det Otsuka gör på slutet är att börja använda namn på flera av dem personer hon berättar om. Hon börjar urskilja ansikten i mängden och gör historierna lite längre och bygger samband mellan dem. När japanerna sedan var tvungna att flytta och lämna de städer och byar de levde i, börjar hon berätta utifrån de icke-japanska amerikanernas perspektiv. De som lämnades kvar, som till stor del levde ovetande om japanernas situation. Hon berättar om det vakuum som skapades efter dem och hur de sedan lätt bleknade bort i minnet.
Det är svårt att hitta flera teman i boken eftersom det är så olika liv Otsuka berättar om, men det som binder samman alla är själva resan. Därför skulle jag säga att migration är det huvudsakliga temat. Motivet i det fallet skulle kanske vara båtresan eftersom alla deras berättelser slutar olika och tar olika svängar. Båtresan och flytten till ”Drömmarnas land” är det som de alla har gemensamt och det som lägger grunden för deras framtid.
Jag håller för tillfället på att, utöver Vi kom över havet, läsa en annan bok som berättar om en annan verklig händelse. Den heter Mannen som slutade ljuga och är skriven av Dan Josefsson. Den handlar om Thomas Quick/Sture Bergwall som erkände en väldig massa mord (typ 37 st). Dessutom blev han dömd för 8 av dessa, trots bristfälliga bevis. Den redogör för något som i mitt huvud låter omöjligt, något som någon borde satt ner foten och sagt ifrån om. För i en rättstat som Sverige ska det inte vara möjligt att bli dömd för ett brott på grund av ens förvirrade erkännanden. Sen går dessa händelser inte riktigt att jämföra med japanskornas situation, eftersom den ena handlar om ett helt folk, den andra om en man. Den ena om några som anklagas för förräderi, den andra om någon som anklagas för mord. Men det är spännande att läsa böcker som berättar om en verklighet jag har svårt att förstå mig på. Varför det, enligt Vi kom över havet, knappt var några protester kring japanernas omplacering. Att ingen förstod att det var fel. Likaså förundras jag över mångas blindhet i Mannen som slutade ljuga. Båda böckerna tar upp godtrogenheten mot att staten och rätten alltid gör rätt.
Jag kommer att tänka på alla de människor som under året 2015 kämpade sig till Europa, vilket sedan kom att kallas Migrationskrisen. Anledningarna till att japanskorna gav sig av var många, kanske ingen chans till giftemål i ursprungsbyn eller ingen försörjning. Men de gav sig inte av på en lika farlig resa som många människor från MENA regionen (Middle East North Africa) gör. De flesta av japanskorna hade ett ganska bra liv i hemlandet, och när de väl for över havet förväntade de sig ett gott liv. Människorna som ger sig av från MENA förstår att det är en osäker resa de ger sig ut på. Men de vet också att livet i hemlandet kanske är än mer osäkert eller outhärdligt. Det är viktigt att se migration som den nyanserade och komplicerade process den är. Det finns tusen och åter tusen anledningar till att migrera. Om det så handlar om ett giftemål eller ett dödshot. Men all frivillig migration handlar om att en förväntar sig ett bättre liv i det nya hemmet.
Bokens budskap är troligtvis att upplysa och sprida kunskap om alla de kvinnor som levde detta liv. Det är lätt hänt att händelser som denna faller i glömska, och det är just det som den här boken motverkar. Folkmordet 1915, folkmordet i Rwanda eller arbetslägren i Sovjet hör en inte alltid så mycket om. Omplaceringslägren för japanerna eller de med japanskt ursprung är inget som USA stoltserar med. Snarare försöker de dölja sitt mörka förflutna. Därför är det väldigt viktigt att böcker som denna existerar. För att förstå hur människan fungerar, lära oss av våra misstag och framförallt att aldrig glömma.
En otroligt berörande bok. Jag tyckte mycket om den. Det unika vi-perspektivet fungerade i ett kort format. Om boken skulle varit längre skulle den kanske blivit en aning långtråkig och upprepande, men nu blev det en perfekt balans. Skulle rekommendera denna till alla!
