Källa: https://pixabay.com/sv/full-moon-natt-sky-full-m%C3%A5nsken-912130/
Nu är den utläst! Jag har varit ganska skeptisk till boken tidigare men tycker den tog sig nu på slutet. Den är inte direkt spännande måste jag säga, men den har något som gör att en vill läsa vidare. Jag skulle vilja jämföra den med böcker från Katarina von Bredow. Jag har inte läst alla, men många av hennes ungdomsböcker som till exempel Expert på att rodna, Flyga högt eller Syskonkärlek. Av de böcker jag har läst följer de ett visst mönster. Jag vet att de kommer innehålla en ångestfylld fest, ett stort bråk med sin bästa kompis eller möjligtvis mamma, en förbjuden eller hopplös kärlek. Även om jag nu redan vet hur det kommer gå till så vill jag ändå fortsätta läsa, fast än det inte är spännande. Kanske är det att det är korta kapitel eller att det är ett trivssamt språk de använder?
Det här är det jag ser i Klanerna i Palos Verdes. Mot slutet blev det extra mycket kraft för då hände det så mycket på en och samma gång. Mot slutet klarar Jim, Medinas bror inte av det längre. En får följa med i hans sakta förfall, och Medina som tafatt försöker hjälpa honom utan att inte riktigt kunna. En pappa som är frånvaranda med sin nya flickvän, en mamma som är galen och enormt krävande. Medinas nya pojkvän som försvårar. Jim känner sig lämnad. En stark scen är när Medina träffar sin bror för sista gången på psyket. Han blev inlagd på grund av de bränder han anlagt i Palos Verdes. Jim har då plasttänder eftersom han slagit ut sina riktiga under ett raseriutbrott. Han är lugn och pratar om hur han kommer sakna vintervågorna och om att han ska till ett bättre ställe. Ett ställe som är bättre än Palos Verdes och Santa Barbara.
"Hejdå." Han vinkar. "Nu ska jag åka till månen."
Det är det sista han säger till sin syster. Några dagar senare tar han livet av sig genom en överdos medicin han omsorgsfullt har samlat på sig. Han dör med ett leende på läpparna. Här tycker jag att uttrycket "Många bäckar små, gör en stor å" passar in. Drogerna, övergivenheten, pressen, mamman, pappan, syster, allt, var som små bäckar som ringlade i hans psyke och tillsammans skapade en flod som fick det att bryta ihop. Jim var inte lika stark som Medina. Även om han enligt henne var den vackrare, den bättre, av de båda var det ändå hon som stod ut. Det är nog ett av de budskap Joy vill få fram. Att alla dessa saker får de flesta att gå sönder som människor.
Skulle jag rekommendera boken till en vän? Absolut. Även om det inte är ett adrenalinfyllt äventyr så driver språket och de korta styckerna boken framåt, och tillslut även storyn. Väldigt fin och väldigt sorglig.
